"Hej, har ni några kakor hemma...?"

När jag var liten brukade jag gå runt i kvarteret i Mantorp och ringa på hos alla möjliga människor, oblygt och oförskräckt. Trots att jag lovat mamma att stanna hemma i sandlådan. Men det fanns så mycket som lockade längre ner på gatan. Och runt hörnet, in på nästa gata. Och nästa… En ny värld väntade bakom varje dörr.

Kanske var det också ett och annat kakfat som drog. Nåja.

Det är fortfarande det roligaste jag vet - att få träffa människor och ta del av deras liv och berättelser.

Företagsledaren, prästen, innovatören, mamman, tonåringen, musikern, läraren, årets kock, ordföranden i koloniföreningen, professorn i vetenskaplig visualisering...

Människors drivkrafter intresserar mig.

När fröken i första klass avslöjade hur ord blir till, upplevde jag magi. Att skriva blev mitt sätt att tänka.

Men barndomens frimodighet rann snabbt av mig. Skrivandet var nog inget att satsa på, tänkte jag. I min familj jobbade man för att det var nödvändigt. Inte för att det var roligt.

Min klassföreståndare i nian spände ögonen i mig och blev riktigt arg när hon hörde mitt velande inför framtiden. ”Klart att du ska satsa på att skriva! Du kan bli allt du vill!”

Vid 24 års ålder hade jag utbildat mig till journalist.

Och snart insåg jag att det viktigaste för en journalist inte är att skriva, utan att lyssna, analysera och handskas med förtroenden.

Jag lärde mig mycket som allmänreporter, redigerare och fotograf på Tranås Tidning och senare Länstidningen Östergötland. 1999 tog jag steget och blev egen företagare.

Framgång i mitt jobb är varje gång en person öppnar sig för mina frågor och mitt lyssnande. Då vet jag att det blir bra.